Asterix, kung av latin

Härom dagen letade jag efter en bok i hyllan och råkade då hitta ett kär gammal vän. Det var albumet Asterix och britterna, med min bardomsidol Asterix och hans tappra vänner av Goscinny och Uderzo. Som telning konsumerade jag mängder av serier, allt från Läderlappen, Rasmus nalle och Buster till Asterix, Tintin och Lucky Luke. Det var fantastisk läsning som på många sätt bidrog till både nytta och nöje.

Paradoxalt är att bildkonsten, som guldgruva av estetik och kunskap, genom tiderna återkommer i debatter om våldsförhärligande uttryck och hur förskräckligt detta är. Inte minst förfasar olika intressenter sig över hur ungdomen påverkas negativt och förvandlas till både våldsverkare och sexualbrottslingar av detta berättarkonstens moras.

Detta är ju frågor som blossat upp vid många tillfällen och upprepas med jämna mellanrum. Inte att förglömma diskussionen om videovåld, under 80- och 90-tal, och senare om såväl våld som sexism inom datorspelssfären. Ett exempel från senare tid är valda delar av Gamer Gate-kontroversen. Där dras det ett extra varv genom att inte bara inrikta sig på datorspelens innehåll utan även kritik mot datorspelskonsumenternas karaktär, tätt knuten till etnicitet, sexuell läggning och könstillhörighet.

-Vilka lyckliga varelser lantmännen är! Ur Asterix och britterna av Goscinny och Uderzo, i original från 1971

Kritik av konst, bildframställning och berättartraditionen har skett i alla tider. Och det är helt i sin ordning. Tycker man något är motbjudande, håller låg kvalitet eller liknande så står det självklart var och en fritt att framföra sin kritik.

För egen del vill jag inte dra så stora växlar på dessa fiktiva uttrycksformer. Jag finner att sociala medier och parter som vill framställa åsikter som objektiva sanningar är betydligt skadligare än produkter/tjänster som uppenbarligen uttrycker fiktiva perspektiv. Att hävda sig som rättvis till exempel, medan man samtidigt grupperar människor efter fysiska egenskaper är ett exempel som jag finner betydligt mer problematisk, än till exempel ett krigsspel där huvudkaraktären “slår ihjäl” andra karaktärer i en miljö där inget synbart är förankrat i verkligheten.

Under min uppväxt stod serietidningar i skottgluggen för moralpredikningar. Det var ju så overkligt och figurer som Läderlappen och hans arvfiende Jokern stod som dåliga förebilder. Vi skulle alla bli mörkermän.

Mitt intryck är istället att serier faktiskt i mångt och mycket är allmänbildande. Mina djupdykningar i Asterixalbumen bidrog till exempel till vetskap kring historiska skeenden. Att Europa låg under romarhärens fötter till exempel, om Vercingetorix kapitulation, latinska ordspråk, asagudarna, Paris förhistoriska Lutetia och mängder av annan fakta. Genom Tintinalbumen framkom allt från vetskapen om den lukurativa opiumtraden mellan Asien och Europa, förekomsten av Inka och Aztekernas riken, 1600-talets maritima handel och mer. Givetvis var allt tillspetsat och förskönat som allt fiktivt berättande är. Någon risk att känslomässigt blanda ihop det fantasifulla med fakta betraktar jag som obefintlig.

Har du några exempel på saker och beteenden som ases samhällsfarliga, men du ser som tämligen oskyldiga eller till och med positiva?

Och jag kan inte bli annat än glad i kroppen, åt att samtidigt ha lärt mig om pyramidbyggande genom Asterix och Kleopatra från 1965, och minnet av min mors kärleksfulla ord när vi läste tillsammans och hon tyckte min sjuåriga näsa påminde om Kleopatras vackra dito.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: