Friedmans varning

Genom åren har jag haft förmånen att få arbeta för olika företag, såväl lokalt förankrade entiteter som globala storkoncerner. I många av dessa har det drivits någon typ av “välgörenhetsaktiviteter” vid sidan av den ordinarie kärnverksamheten. En slags sponsorverksamhet motiverad som behjärtansvärt bistånd till behövande människor eller miljö. Det har ofta handlat om att skänka symbolsummor till regnskogsplanteringar i södra Afrika, drift av en flickskolor i Sri Lanka eller likartade projekt. Dessa initiativ uppstår enligt min erfarenhet ur ett eller en kombination av följande grunder:

Vi kan se det som en slags marknadsföringskampanj. Att visa en tänkt god sida av ett företag ska generera marknadsfördelaktiga poäng. Det signalerar att organisationen ägnar sig åt moralisk/etisk verksamhet och inte är rovgirigt kapitalistisk. Tanken leder initiativtagarens resonmang till att potentiella eller befintliga kunder och samarbetspartners ska inta en positiv hållning till företaget och därmed generera ökad omsättning.

Photo by Anete Lusina on Pexels.com

Ett annat motiv är på sätt och vis närbesläktat med det första, men fokus ligger istället inåt den egna organisationen. Skälet till välgörenhetsprogrammen är då ett sätt att måla upp en bild av företaget som en attraktiv arbetsgivare. Det har bäring på anställning av nya personer likväl som en metod att få befintlig personal att vilja stanna kvar. Det är iallafall tanken. I detta fall presenteras initiativen som en del av de förmåner anställda tillägnas genom företagets försorg, som ett tillägg till lön, försäkringar, friskvårdsbidrag, kaffe, företagsevent, flexibla arbetstider med mera.

Ett tredje skäl är kort och gott att företagsägaren menar att det är en etisk/moralisk välgärning att satsa på just det som han eller hon menar är lämpligt. Företaget används på sätt och vis som en förlängning av personliga ställningstagande. Punkt.

Som du säkert märker av mitt ordval finner jag denna typ av initiativ tveksamma och jag kommer till min kritik nedan. Men först vill jag dra det ytterligare ett varv. Idag är trenden kring initiativen än vassare. Jag menar att allt fler ägarintressenter signalerar att företagsmål och medel måste sätta föreställningar om moralfrågor i första rummet. De ska prioriteras ovan företagens egentliga syfte, att skapa vinst genom sin kärnverksamhet. Ett horribelt exempel från sensate tid är när kapitalförvaltaren Blackrock ställer rasbiologiska och könskvoterande krav på bolagsstyrelser för företag de är delägare i.

Jag tycker mig se att det i allt högre utrsäckning införs vad som kallas CSR eller CR-program (Corporate Social Responsibility) i företag. Dessa innehåller i sin mildaste form riktlinjer för sådant som ligger inom personalavdelningarnas normala ansvar. Det berör så kallade SHE-frågor (Safety, Health och Environment), inriktade på de anställdas väl och ve. Syftet är att stötta personalen att effektivt utföra sina jobb i samklang med det som ofta benämns med Work Life Balance. Hade det stannat vid detta finns det inte mycket att beklaga sig över. Det rimmar väl med det uppdrag en företagsorganisation har.

Tyvärr införs det på bred front riktlinjer och mätetal för all sköns områden. Man trycker på allt från att vi ska tänka normkritiskt till att kvotera människor efter yttre attribut, känna klimatskam när vi skriver ut papper på printern eller visar känslor inför våra arbetskamrater. För att inte tala om hur illa det är om vi inhandlar icke ekologiska bönor till kaffemaskinen eller kör bil till jobbet. Raden av rättesnören kan göras oändlig. Och toppas helst med något politiskt ställningstagande om klimat och CO2-värden eller könsdiskriminering.

Det kan vara på sin plats att säga att jag på intet sätt anser att människor ska agera inhumant mot andra personer eller förstöra den miljö vi lever i. Men, och här kommer min invädning. Detta är inte frågor för företag att ägna sig åt. På intet sätt.

Ett företag har ett enda syfte. Det är att genom sin kärnverksamhet och inom lagens råmärken skapa finansiellt värde åt sina ägare, anställda och kunder. Varken mer eller mindre! Det är en fundamental princip för ett företags verksamhet och att bryta detta har flera implikationer.

Min första invänding berör det marknadsanpassade systemet. Genom någorlunda fri konkurrens med produkter, tjänster, arbetsmarknad och mer har människan lyckats dra jordens befolkning ur armod. Det betyder inte att världen är perfekt på något sätt. Kapitalistiska system är inte utan sina fel, det finns massor av människor som lider. Det ska dock påtalas att det kapitalistiska systemet trots alla sina fel lyckats dra långt fler människor ur fattigdom än något annat system vill jag påstå. Att med det i åtanke börjar bända på syftet med en av näringslivets stöttepelare, företagens grundläggande syfte, blir i mina ögon som att leka med elden. Vi riskerar helt plötsligt att stå med ett disfunktionellt näringsliv som egentligen bara blir en förlängd arm av politiska intressenter, lobbyister och, gud bevare mig, pöbeln från sociala nätverk.

Min andra kritik handlar om relationen till ett företags anställda. Är det rimligt att någon du arbetar för framställer moraliska budskap, som du då implicit blir associerad med, oaktat om du som anställd håller med eller har möjlighet att påverka det sagda. Låt oss till exempel säga att du tar anställning vid ett företag som tillverkar elektroniska produkter. Efter några år får ägaren för sig att en viss del av företagets vinst ska investeras i verksamhet som främjar utbildning av barn inom ramen för ett fundamentalistiskt kristet samfund och använder dessutom detta som försäljningsargument i kontakt med sina kunder i USA. Du som sekulär medelsvensson kanske inte känner att det ligger i linje med din moraliska kompass. Fallet är hypotetiskt, men jag ser hur detta inträffar inom mängder av organisationer.

Min trejde kritik handlar om pengar. Att låta ett företag spendera resurser på verksamhet som inte bidrar till att maximera sin vinst står i direkt konflikt med ett företags grundläggande syfte. Var och en får på sin kammare bestämma vad han eller hon ska lägga sina pengar på, men det är inte en fråga för ett företag som ju egentligen inte är något annat än en sammanslutning för att just ekonomiskt gagna sina ägare, anställda och kunder.

Min fjärde punkt och kanske den viktigaste handlar om demokratins principer. I ett samhälle som det svenska drivs politiken i stort inom ramen för det parlamentariska demokratiska systemet. Människor har åsikter om saker och ting och vad som ska göras åt problem och hur pengar ska fördelas för att befrämja vissa områden. Som myndiga medborgare kan vi så rösta på representanter som ska förvalta vår folkvilja under utsatta mandatperioder. Detta är i djupet grundläggande för det demokratiska samhället. När så aktörer som står helt utanför detta system, kanske till och med med intressenter från fjärran länder, driver vissa frågor aktivt händer något skevt. Plötsligt åsidosätts folkviljan och de demokratiska ramarna. Detta är beklagligt och hotar att på sikt urholka den lilla möjlighet till påverkan du och jag som medborgare har.

Milton Friedman, Wikimedia Commons, 2021. Available under the Creative Commons CCO 1.0 Universal Public Domain Dedication.

Redan 1970 skrev nobelpristagaren Milton Friedman om detta i en artikel i New York Times och flera har låtit framställa samma farhågor. Tyvärr är det få som verkar se det hot dagens CSR-program för med sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: