Home is the sailor

Sedan tonåren återkommer jag då och då till Robert Louis Stevensons poetiska strof Requiem. Han var skotte och levde under andra halvan av 1800-talet och är känd för verk som Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde.

Jag kan inte säga exakt varför jag tycker om stycket, men tror det har med sinnesfrid, ro, vila att göra. Det handlar kanske om att vara i sitt rätta element, trots att dikten i sitt ursprung ju är ämnad som text till Stevensons egen gravsten.

Rytmen i dikten tilltalar mig främst i växlingen mellan de två sista raderna. Det är som att And the hunter home from the hill tillkommer på en utandning och tonar ut som sista strofen i ett svepande musikstycke, eller en saga som avslutas med att huvudpersonen kommer hem till sin trygga boning igen.

Tycker du om poesi och har du någon favoritdikt?

Requiem

Under the wide and starry sky,
Dig the grave and let me lie.
Glad did I live and gladly die,
And I laid me down with a will.


This be the verse you grave for me:
Here he lies where he longed to be;
Home is the sailor, home from sea,
And the hunter home from the hill.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: