Spegel på väggen där

Har du någon gång funderat på att människor från de politiska lägren på något sätt nästan vänt poler. Nå, riktigt så är det ju inte. Men betänk. Vänstern står numera i allt större grad som försvarare av existerande stat, myndigheter, regleringar och gammelmedia. Försvaret av näringslivet är inte riktigt lika självklart, men tycks vävas in i vänsterns världsbild allt mer, ju mer aktivistiska tendenser som anammas av företag och arbetsmarknadens parter. Ofta i form av Corporate Social Responsibility-program och liknande.

Det är en märklig situation med de politiska intressenter som i vanliga fall säger sig vurma för underklass, förtryckta och opposition. Helt plötsligt står de i konflikt med dessa grupper och lierar sig med en välbeställd medelklass och det etablisemang som redan äger makten. Var tog den upproriska vänstern vägen? Är det så att glöden från -68 helt enkelt försvunnit, eller? Kan det vara så att aktivister och revolutionsromantiker kommit till åren och blivit bekväma. Och istället för att skifta till det borgerliga lägret, har de svängt vänsterskutan till att helt frankt överge sina kärnvärden.

Högern influeras samtidigt allt mer av en rörelse som ställer sig som motpol till det etablerade samhället och pekar på anomalier och intressekonflikter. Det tycks som att borgerlighetens ledarskikt inte riktigt vet hur man ska hantera denna roll, av att plötsligt vara djävulens advokat och ställa människor i maktens korridorer till svars för orättvisor. Det liksom skaver på något sätt. En intellektuell högerflank kan skönjas. Det är positivt och behövligt i en akademi och ett medialandskap som totalt domineras av vänsterideologiskt narrativ. En progressiv höger sticker fram, hur paradoxalt det än kan låta. Samtidigt tycks detta svårt för högern att hantera. Det är som att man inte vet att ta taktpinnen i hand och utgöra aktiv part.

Situationen synes också obegriplig för den vänster som tidigare stått för de alternativa synsätten, oavsett om de varit bra eller dåliga. Som drabbade av kortslutning tar man till härskartekniker på löpande band, tillskriver meningsmotståndarna epitet som demokratihot, extremhöger, hatpropagandister, näthatare, rasister, kvinnofientliga, klimatförnekare, förespråkare av fake news och mycket mer. Detta på grunder som oftast är grovt missvisande. Det betyder inte att man behöver hålla med allt som sägs från något håll. Däremot pekar inramningen på att en inre konflikt till egna idéströmningar.

En sak som skiljer sig från tidigare perioder är att vi kan se hur sammansättningen av människor i politiska inriktningar skiftar. Tidigare var den progressiva rörelsen kopplad till unga människor, i en blandning av män och kvinnor och människor med begränsade medel, typ studenter. Idag syns i den oppositionella rörelsen en stigande medelålder med allt större dominans av män.

Jag finner denna svängning helt logisk, men också i ökande grad bekymmersam. Att unga människor tillhör skiktet som förespråkar radikala åsikter är helt naturligt och ligger i linje med ungdomars process att bli vuxna. När människor som redan levt flera decennier av sina liv däremot pressas in i en sådan malström bör vi se upp. Det finns här stor risk att allt fler människor känner sig osynliggjorda i dagens politiska klimat. I värsta fall uppfattas de, av andra och sig själva, som samhällsfiender. Ur detta kommer förr eller senare något problematiskt som resultat.

Förakt grundar sig i min mening vanligtvis på ett av två skäl. Antingen tar man inte det ansvar man bör, eller så är man utsatt för förtryck. I det första fallet handlar det om att växa upp helt enkelt och axla det liv som möter en. Jag tror att det finns en stigande andel människor som kort och gott betraktas som belastningar. Trots att de helhjärtat lägger sina själar på att sörja för sig själva, sina nära och kära och samhället i stort. Jag tror att den dag närmar sig då dessa människor inte ställer upp på att utmålas som samhällsfiender av en vänster som övergett dem och en höger de inte identifierar sig med.

Sker detta kan samhällsutvecklingen ta en ände med förskräckelse. Jag vet inte hur, i vilken utsträckning eller inom vilka områden. Jag misstänker att det finns en stor risk att det etablerade samhället helt kommer missuppfatta dessa uttryck. Främst eftersom vänstern nu är maktens försvarare, men fortfarande tror sig stå på de svagas sida. Jag tror att resultatet av detta kommer innebära ökade åtstramningar, repressalier, kvoteringar, inskolning i postmodernt narrativ med mera. Åtgärder som bara kommer spä på konflikten, inte dämpa den.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: