Vanliga människor

Jag såg dig kliva av bussen. Det var vinter. Du hade aldrig förr sett snö. Dina ögon var trötta efter färden. Sakteliga lärde vi känna varandra. Du och dina vänner bjöd på kyckling Tsebhi Derho i internatets kök. När våren kom spelade vi fotboll bakom skolans aula. Vi skrattade, du tyckte om att sjunga. Trots att det lät bedrövligt.

Terminen tog slut, livet gick vidare. Vi tappade kontakten. Några år senare möttes vi igen. Du var berusad. Kunde knappt stå. Men du kände igen mig genom spritångorna. Jag uppmanade dig att gå hem och sova ruset av dig. Någon månad senare träffades vi igen. Det var lördag och jag var ute med min son. Med ben som knappt bar raglade du fram. Jag ställde mig mellan dig och barnet som sov i sin vagn. Dina pupiller var stora som tefat, djupt svarta av amfetaminets rus.

Vi sågs flera gånger genom åren. Varje gång var du i allt sämre skick. Dina armar började likna nåldynor, du hade drabbats av HIV. En höstkväll låg du i rännstenen. Jag lyfte ditt huvud, din kropp. Du var lätt som en fjäder i kvällsbrisen. Jag körde dig till psykakuten, hjälpte dig upp på en bår. När jag kom hem stannade jag i trappan. Andas. Det är tomt inombords. Jag kliver innanför dörren. Tittar på min son. Han ligger på en fäll och jollrar. Min fru frågar hur dagen varit. -Ah, som vanligt, svarar jag. Jag såg dig aldrig mer.

Alla har vi drabbats av livet. På en del märks det direkt, hos flertalet först när vi tittar nära. Det syns i ögonen, i ansiktets rynkor. Det märks hos mannen som låter fingrarna stryka över handloven, för det påminner om hans bortgångna frus beröring. Det syns hos mamman som inte vill åka till kusinerna, för hon vågar inte sätta sig i en bil. Inte sedan den gången hon krockade. Hon kan inte glömma hundens skrik av smärta.

Vi känner alla en saknad, skam, ett sår. Vi har alla något svårt där inuti, något vi inte vågar släppa ut för det sårar så djupt. Och det ska mycket till att döma dig om man inte gått i dina skor. För vem är vi att döma med alla våra egna fel. Men vad vi kan, är att se dig när du är villig att släppa taget och ta dig vidare i livet.

Du, jag, vi. Vi är alla de där anonyma grannarna. Vi är en bland miljonen, vi är de som knotar på dag efter dag. Vi är de som står i kön på Ica. Vi är bröder, systrar, föräldrar, barn. Det är vi som håller världen igång. Vi är helt vanliga människor.

Och alla måste vi möta den verklighet som strömmar mot oss, träffar oss hårt. Vi måste lyfta oss, resa oss på knä, stå upp för att stappla vidare och hitta det vackra som finns i livet.

Jag tror på dig, jag ser dig! Vad ser du?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: