Esau och Jakob

Den heliga skrift, en introduktion till detta blogginlägg

Denna dramatiska berättele börjar med att Rebecka, Isaks hustru, föder då båda pojkarna Esau och Jakob. De är tvillingar men Esau är likväl först att se dagens ljus och räknas därför som den äldre brodern. Redan innan födsel bråkar de i moderlivet. Som jag ser det pekar det på något ödesbestämt. Redan innan de existerar är det vissa saker som inte kan undvikas. Kanske handlar det om att även de närmaste av människor kommer någon gång att hamna på kollisionskurs. Blodsband är ingen garanti för harmoni. Eller så pekar det eventuellt på att vi som individer kräver ett mått av avståndstagande för att alls kunna existera.

Än tydligare än i historien om Abel och Kain framgår det i denna berättelse att bröderna är symboler för jägarsamhället och det bofasta (jordbruks-) samhället. Den visar hur Esau som jägare kom först och har ett mått av frihet, tävlingslystnad och vildhet i sig. Jakob i sin tur är istället bonde. Han kommer därefter och har lugnet i sin natur. Han verkar vara den som genom sin levnad sitter på resurserna och klarar av skiftningarna i omvärlden bättre än Esau. Berättelsen visar att det finns något slags offer i att ha tillgång till trygghet. Du får göra avkall på friheten, styrka, kämpaglädje och liknande.

En aspekt som jag finner spännande bygger på att Isak föredrar sonen Esau medan modern Rebecka har Jakob som favorit. Vi skulle kunna se det som att de drag Esau respektive Jakob besitter representerar det maskulina respektive feminina i människor. Esau med sin hårighet (som jag tror representerar styrka, jämför till exempel med historien om Samson med sitt långa hår), rörlighet och inriktning på jakt pekar på typiskt maskulina drag. Jakob å sin sida med sitt lugn, sin levnad som bonde och det faktum att han delar ut mat kan associeras till femininiteten med sin inriktning på fördelning av resurser.

Jakob kräver genom sin position att han får rätten till släktens arv. Det kan peka på att det bofasta samhället är det som går segrande ur striden mellan jägar-/samlarfolk och landägare. Intressant är också att Esau inte tar strid alls och jag vet inte vad man kan läsa ur det. Pekar det på hur nöd och trångmål gör att man kan åsidosätta de fastaste av principer? Visar det hur ett liv med nomadliknande värden som grund avsaknar en stark känsla för ägande?

Senare i boken, i kapitel 27, står Isak vid sin ålders höst. Han ber Esau att visa sin bästa sida genom att nedlägga ett villebråd och tillaga en välsmakande anrättning. Intet ont anande gör Esau som fadern ber. Isaks fru Rebecka sviker dock sin make och förmår sonen Jakob att skynda före och slakta tamboskap och utklädd som sin bror Esau lura till sig faderns välsignelse. Jakob utför visserligen allt det modern säger, men mest förslagen är modern i detta. Med öppna ögon genomför hon sitt förräderi. Hon säger till och med att hon är beredd att ta emot Isaks förbannelse om det hela upptäcks. Vad visar denna del av historien? Det är inte lätt att veta. Kanske är det bara menat som en oberoende första del i historien om hur Jakob genom sitt agerande skamfyllt nödgas fly en hämndlysten Esau, men att det senare leder till försoning trots det djupa sveket. Den enklaste slutsatsen att dra är att svek naturligtvis leder till hat, hämndlystnad och skam. Det visar också på förslagenhet och känslokyla när vi ser till Rebeckas agerande och hur hon lindar sin son Jakob kring sitt finger. Det är inte alltid roten till det onda finns hos enbart hos den som utför en gärning, utan kan grunda sig i mer komplexa förhållanden än så. Jakobs agerande visar i mina ögon hur man kan göra sig skyldig till djupa svek även när man inte är den som styr skeendet. Konsekvensen av ens handlande kan vara nog så allvarliga även för den som leds av en anstiftare. -Jag följde bara order, känns i sammanhanget som en träffande men klen ursäkt.

Historien visar på att även det givna kan kullkastas. Den pekar även på att svek har flera dimensioner. Jakob förleder fadern genom sin mat, sin utklädnad, pälsen han bär, vad han säger. En lögn kommer sällan ensam, som det heter.

Senare, i kapitel 32, återvänder Jakob hemåt med hela sitt hushåll. Det är tydligt hur oerhört medveten han är om sitt svek mot Esau. Han skickar mängder med försoningsgåvor till brodern inför sin ankomst till hemmet. På vägen kommer han även att brottas med en man som senare visar sig vara Gud själv. Det är som att han tvingas konfrontera sitt eget jag, sitt tvivel inför mötet med brodern, sitt svek, sitt forna jag. Han lyckas övervinna svårigheterna och forsätter sin väg. Gud ger honom namnet Israel, vilket kanske kan tolkas som en symbol för det judiska folkets kamp mellan svek, bannlysning, botgöring och försoning och slutligen kärlek och tro. Symboliken i denna del av historien är hur som helst stark, utan att jag för den delen vill säga att jag förstår fullt ut eller har något slags tolkningsföreträde.

Min lilla betraktelse slutar med Mosebokens 33:e kapitel. I detta möts så bröderna igen. De försonas. Esau visar till Jakobs stora lättnad ingen som helst agg mot brodern. Han är till och med frågande inför de stora hedersbetygelser Jakob visar (i sin skamfyllda position). På något sätt kan historien betraktas som att livet har sin gång oavsett vad som händer och ett effektivt sätt att möta kriser, ondska och svek kan vara att använda förlåtelsen som vapen. Att försonas beyder dock stora uppoffringar. Tiden kan behöva läka sår och vägen tillbaka kan betyda svår kamp trots att man har haft många framgångar i andra delar av livet.

För den som vill läsa texten om Esau och Jakob finner du ett utdrag av de centrala bitarna nedan. De är hämtade från Första Mosebok.

Kapitel 25

19. Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt. Abraham blev far till Isak. 20. Isak var 40 år då han tog Rebecka till hustru; hon var dotter till aramén Betuel från Paddan Aram och syster till aramén Laban. 21. Isak bad till Herren för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam, och Herren hörde hans bön, och hans hustru Rebecka blev havande. 22. Men barnen sparkade varandra i hennes liv. Då sade hon: ”Om det skall vara så här, står jag inte ut!” Hon gick för att fråga Herren, 23. och Herren svarade henne: ”Två folk finns i ditt sköte, två stammar, skilda åt från moderlivet. Det ena folket blir starkare än det andra. Den äldre skall tjäna den yngre.”

24. När tiden var inne födde hon tvillingar. 25. Den förste som kom fram var rödhårig och luden som en skinnfäll över hela kroppen, och man gav honom namnet Esau. 26. Sedan kom hans bror fram, med handen i ett fast grepp om Esaus fot, och han fick namnet Jakob. Isak var 60 år när de föddes.

27. Pojkarna växte upp. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. 28. Eftersom Isak hade smak för vilt tyckte han bäst om Esau, men Jakob var Rebeckas älsklingsson.

29. En dag när Jakob kokade soppa kom Esau från markerna, alldeles utsvulten. 30. ”Ös upp av det röda åt mig, det röda där”, bad han Jakob, ”jag är alldeles utsvulten.” Därav fick han namnet Edom. 31. Men Jakob svarade: ”Bara om du ger mig din förstfödslorätt i utbyte.” 32. Då sade Esau: ”Jag håller på att dö, vad har jag för glädje av förstfödslorätten?” – 33. ”Ge mig först din ed”, sade Jakob. Esau gav honom sin ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob. 34. Då gav Jakob honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så litet brydde sig Esau om sin förstfödslorätt.

Kapitel 27

1. Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sade han, och Esau svarade: ”Ja, far.” 2. Isak sade: ”Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3. Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4. Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.”

5. Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6. sade hon till sin son Jakob: ”Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7. Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. – 8. Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9. Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10. Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör.” 11. Jakob invände: ”Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12. Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse.” 13. Hans mor svarade: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna.”

14. Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15. Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16. Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17. Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18. och han bar in det till sin far. ”Far”, sade han och Isak svarade: ”Ja, min son. Vem är du?” 19. Jakob sade: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse.” 20. Då sade Isak: ”Hur fick du tag i det så snabbt, min son?” Jakob svarade: ”Herren, din Gud, lät det komma i min väg.” 21. Isak sade: ”Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau.” 22. Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23. Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24. Han frågade: ”Är du verkligen min son Esau?” – ”Ja”, svarade Jakob. 25. Då sade Isak: ”Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse.” Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26. Sedan sade Isak till honom: ”Kom fram, min son, och kyss mig.” 27. När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade: ”Som doften från marker som Herren välsignat är doften av min son. 28. Gud skall ge dig dagg från himlen, fruktbar jord, säd och vin i rikt mått. 29. Folkslag skall tjäna dig, folk bli dig underdåniga. Härska över dina bröder! Må din mors söner böja sig för dig. Förbannad den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!”

30. När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31. Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: ”Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?” 32. Isak frågade honom: ”Vem är du?” – ”Jag är Esau, din son, din förstfödde”, svarade han. 33. Isak greps av förfäran och sade: ”Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse.” 34. När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. ”Välsigna mig också, far”, bad han. 35. Isak svarade: ”Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått.” 36. Då sade Esau: ”Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse.” Och Esau frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar åt mig?” 37. Isak svarade Esau: ”Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?” – 38. ”Far”, sade Esau, ”hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!” Och han grät högljutt. 39. Detta var det svar hans far Isak gav honom: ”Långt från den fruktbara jorden skall du bo, där ingen dagg faller från himlen. 40. Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din bror. Men en gång skall du göra dig fri och kasta av dig hans ok.”

41. Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: ”Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.” 42. Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: ”Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43. Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44. och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45. När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång.”

46. Rebecka sade till Isak: ”De här hettitiskorna tar livet av mig. Om Jakob också tar en hettitisk flicka till hustru, en flicka från detta land, då vill jag inte leva längre.”

Kapitel 32

1. Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2.När Jakob såg dem sade han: ”Detta är Guds skara”, och han kallade platsen Machanajim.

3. Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4. med detta uppdrag: ”Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5. Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.” 6. Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: ”Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.” 7. Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8. Han tänkte: ”Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.”

9. Jakob bad: ”Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10. Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12. Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.”

13. Jakob stannade där över natten och valde ut en gåva till sin bror Esau av det han hade förvärvat: 14. 200 getter och 20 bockar, 200 tackor och 20 baggar, 15. 30 kamelston som gav di och deras föl, 40 kor och 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. 16. Han lämnade djuren åt sina män, var hjord för sig, och sade åt dem att gå före honom och hålla avstånd mellan hjordarna. 17. Till den förste sade han: ”När min bror Esau möter dig och frågar vems tjänare du är, vart du är på väg och vem som äger djuren du driver framför dig, 18. då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva han skickar till dig, min herre Esau; han kommer själv efter oss.” 19. På samma sätt sade han till den andre och den tredje, till alla dem som drev hjordarna: så skulle de säga till Esau när de mötte honom. 20. De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer efter oss.” Jakob tänkte nämligen: ”Jag skall blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg och först därefter komma inför honom. Då kanske han visar mig välvilja.” 21. Så skickades Jakobs gåva i väg före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

22. Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” 27. Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. 28. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” 29. Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. 30. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. 31. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

Kapitel 33

1. Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2. Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och Josef. 3. Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror. 4. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

5. När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: ”Vilka är det du har där?” Jakob svarade: ”Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre.” 6. Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden. 7. Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

8. Esau sade: ”Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?” – ”För att vinna din välvilja, herre”, svarade Jakob. 9. ”Jag har vad jag behöver”, sade Esau, ”behåll vad du har, broder.” 10. Men Jakob sade: ”Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig. 11. Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver.” Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

12. Esau sade: ”Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig.” 13. Men Jakob svarade: ”Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. 14. Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir.” 15. Esau sade: ”Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” – ”Ta inte illa upp, herre”, svarade Jakob, ”men det behöver du inte.”

16. Redan samma dag återvände Esau till Seir. 17. Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot.

18. På återvägen från Paddan Aram kom Jakob välbehållen till Shekems stad i Kanaan och slog läger utanför staden. 19. Marken där han slog upp sitt tält köpte han av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra kesitor. 20. Och där reste han ett altare, som han gav namnet ”El är Israels Gud”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: